Prinsessan Annorlunda (nej, jag är inte inspirerad)
när jag var ute och handlade till VIPPträffen idag så började jag fundera över mina insatser, i vardagen, i livet i allmänhet. Jag funderade över när man gör något halvhjärtat. Som när jag hoppade (och dansade) halvhjärtat på Markus Krunegårds konsert, sa förlåt till kvinnan på tunnelbanan som jag råkade putta till och gick/sprang uppför trappan imorse. Är det helhjärtat att säga det man vill säga rakt ut och halvhjärtat att använda sig av omformuleringar och ursäkta sig själv? Är det bättre att göra allt man gör helhjärtat? Ibland, ibland inte.
Dilemma: Maria planerar att döda Johan, det går inte att ändra på, men ska hon göra det helhjärtat eller halvhjärtat? Halvhjärtat skulle jag vilja säga, då kanske Johan får behålla livet trots en del skador.. Men önskar man inte ibland att folk bara kunde skippa det onödiga och bara säga det de vill rakt ut; Jag vill inte börja på fotboll. Jag vill höja min månadspeng. Jag tyckte inte om tröjan du köpte till mig. Förlåt.
Jag beundrar dem som vågar göra saker och ting fullt ut men alla behövs och det finns även en gräns. Det kan bli för mycket. Vissa kanske behöver lära sig att inte alltid säga det de känner för men men... Den dagen (aldrig) vi har lärt oss hur mycket som är lagom och var gränsen går, då kan vi uttala oss om detta.
Halvhjärtat eller helhjärtat, jag föredrar att bara utgå ifrån vad jag tycker känns rätt.
See you in another life, brother.
(Jag försöker hitta någon bra avslutningsreplik men jag är rätt säker på att jag inte har hittat den än..)
Är inlägget ointressant bara för att jag inte tycker om det?
det här har hänt sedan sist:
Jag har sett min sista film på praoen. Jag har fredagsfikat. Jag har varit på Juniors prisutdelning. Jag har varit på Markus Krunegårds konsert på Strand (och kanske fått en ny idol;). Jag har ätit jättegod lasagne på da Luigi. Agnes, Hilda och Miranda har sovit över hos mig. Jag har varit på bio med Carro och Alice och sett "Nowhere boy".
That's it. Imorgon är det frukost på jobbet och nu, nu har jag inte tid att skriva mer. Tyvärr. Jag har lite annat att göra. Jobbgrejer.
See you, babes
Bellman har gjort si, Bellman har gjort så
Idag har jag sett tre filmer (en rysk, en tysk och en Bellman, alltså svensk), åkt tunnelbana 6 gånger, visat presskortet tre gånger, sett Junior-introt tre gånger, varit på Palatset 2 gånger, planerat 3 fika/luncher/biobesök och skickat 4 sms.
Jag har skrattat, gråtit, svurit och gäspat. Jag har klagat, skrivit, sett, frågat och vetat. Jag har sagt hej (flera gånger), jag har tackat nej (till mjölk). Jag har burit runt på en matlåda, jag har haft ett guldigt paraply. Jag har härmat Mary Poppins, jag har hoppat jämfota på en K-brunn. Jag har tittat snett på jämnåriga och undrat vad det är för fel på dem. Jag har önskat att en film aldrig gjorts och undrat vad en regissör haft för tanke med sin film. Jag har insett att filmen jag ska se imorgon livedubbas! Usch, inte igen!
Nu har jag bloggat färdigt.
Nu ska jag säga hejdå, lebewohl, До свидания !
Sa Bellman.
Whatever makes my day
Idag har jag sett två filmer: "The secret of Kells" och "A shine of rainbows". Båda var bra men jag tyckte mer om den andra. Det var min väldigt utförliga praorapport. Efter jobbet (haha) så var jag på vippmingel och sedan sjöng jag i kören. Det var jättekul, vi övar inför Högmässan (?) som är den nionde maj. Vi ska sjunga några kristna sånger, på svenska och latin och en gospellåt, min allra-bästa-favoritlåt: "Ain't no mountain high enough". Nästa tisdag ska jag komma tidigt och öva med Åsa och hon kanske kommer kunna avgöra om jag är alt eller sopran. Sångerna är helt galna! Typ världens högsta toner och därför behöver jag verkligen öva.
Jag hade en intervju med några danska skådespelare idag också och jag var jättenervös innan men det blev bra. En avspänd känsla.
Til alle læsere fra mig.
Superdag, superprao, SUPERBROR!
Hej alla,
ni som sliter,
ni som njuter,
ni som slappar,
ni som räknar resterande minuter.
Hur går det? Är det kul att praoa? Jag kan i alla fall säga att jag trivs jättebra på min prao! När bloggen ligger uppe så länkar jag till den men tills dess får ni vänta. Den andra praktikanten (Shaho, stavning?) försov sig och kom inte idag:S Imorn så ska jag intervjua några av skådespelarna från filmen Superbror som jag såg idag och det känns VÄLDIGT nervöst. Jag är en riktig VIP(P), med presskort och allt). Mitt namn står med på listan, yeaah! Okej, nu ska jag sluta larva mig.
Jag har sett en film, bara 8 kvar. Det är inte så att jag vill ha det gjort, jag bara konstaterar. Utöver att själva uppgiften är underbar så är människorna jättesnälla och hjälpsamma. Jag trivs på Palatset!
Det mesta av den här veckan kommer jag spendera på bion Skandia (som är superduperfin och mysig). Trots att jag var minst 5 år äldre än de andra biobesökarna så passade jag in. Forever young. Till lunch åt jag en gigantisk kycklingwrap och jag var tvungen att slänga mat, något som inte rekomenderas! "Tänk på barnen i Afrika" är ett både fördomsfullt och korkat utlåtande men när det dyker upp i huvudet är det lite svårt att inte skämmas för hur mycket mat man slänger...
Imorgon kommer ytterligare en "praorapport" (det där lät inte särskilt spännande, va?)
Kommentera gärna så att jag får ta del av er spännande praodagar!
Lots of love
xxx, Lillebil
(PS. Eyjafjallajökull har för tillfället lugnat sig lite;)
Gravallvarligt eller inte
Bon soir.
Je suis nerveuse. Nog med franskan. Imorgon börjar praoperioden! Det är knäppt och jag är jättenervös. Jag ska (om någon har missat det) praoa på Palatset, första veckan på Stckholms Filmfestival Junior och andra veckan på Palatsets kontor.
Mitt schema, alltså mina arbetstider, är inte klart än p g a..en sak och det känns lite jobbigt men jag hoppas att det blir bra i alla fall. Christine, som jobbar på Palatset, hjälper mig jättemycket så det blir bra. Jag ska börja med att se den danska filmen "Superbror" på Skandia imorn kl. 9.
När jag började i BOKarna så läste jag Moni Nilssons underbara bok "Semlan och Gordon. Pappan med de stora skorna" och jag älskade den trots att den möjligtvis är skriven för lite yngre varelser;) Boken handlar (lite kort) om 12-åriga Semlan vars föräldrar skiljer sig men handlingen kretsar inte direkt kring att de separerar utan boken handlar verkligen om Semlan; hennes tankar, rädslor, känslor för Lino (en kille i klassen), lillebror Bento, bästa galna kompisen Gordon och mycket mer! Hur som helst använder sig Moni av listor i boken, något som vi BOKare fastnade för, och detta har lett till att jag har börjat tänka listor. Här är några av de som jag kommer ihåg:
Så vet du att du är tonårsstämplad
-Du har/har haft/ska få tandställning eller det har ev. diskuterats.
-Du bråkar med/blir irriterad på din förälder flera gånger i veckan.
-Du har någon gång varit missnöjd med din vikt.
-Du blir gglad när skolan slutar
Fem grupper som borde finnas på Facebook
-Vi som byter ringsignal till "Here comes the sun" när våren kommer.
-Min pappa kan spela gitarr men det kan inte min mamma (varför är det såhär?).
-Vi som hellre äter yoghurt än fil/mjölk.
-Vi som tycker att personerna som sätter åldersgräns på filmer är överbeskyddande.
-Vi som inte alltid vill veta hur saker fungerar - det blir mycket mer komplicerat om man måste förstå.
Ciao
En ovetande väntan
just nu vet jag inte om det blir någon USA-resa eller inte och därför är det svårt att skriva. Det här är min dröm och det jag lever för. Jag kan inte vara glad förrän jag vet att det verkligen blir en resa. Jag trodde att den här oron och ovissheten skulle vara över när vi köpt biljetterna men den fortsätter. Det var kanske lite för bra för att vara sant.
En drömresa, en tonåring, en naturkatastrof.
En inställd resa, tårar, en ännu pågående naturkatastrof.
Varför kan inte glädjen få segra?
Bara den här gången, snälla.
Kommer det bli någon resa?
- Chanses aren't good..
Kanske inte men det här är min chans, och min dröm.
Vi ses väl, alla vänner som undrar om jag kommer gå och hänga mig snart. Ingen fara, jag får snyfta över gitarren.
I send you love(, America)
