Lillebils

Hejsan.

Jag är så otroligt glad för att allt känns så bra just nu.
Jag älskar all musik jag hör.
Jag är (nästan) färdig med allt dans l'école.
Jag har börjat läsa snabbare (!)
Det är snart Jul, yes, jag skrev just jul med stort J.

Idag pratade jag med en okänd på vägen hem. Jag har upptäckt att samtal med folk man inte känner kan vara så intressanta och roliga. Ibland fastnar man i samma gamla vanor och samtalsämnen (med folk man känner). En gång när jag försov mig riktigt mycket för första gången delade jag med mig av detta till min granne som jag i princip aldrig har pratat med förut. Hon var jättetrevlig och hade försovit sig ett antal gånger hon med.
Jag inser att svenskar är alldeles för tystlåtna och blyga. När jag var liten hälsade jag på nästan alla jag gick förbi. Egentligen borde man kunna sätta sig bredvid någon på bussen och sitta prata. Det är så otroligt tråkigt att sitta själv (iaf utan iPod). Så varför inte?
Jag har ingen aning varför jag inte jag gör det men jag antar att det helt enkelt känns fel. Fast det inte borde vara det. Såna här saker får mig att vilja flytta utomlands. Hur ska det annars bli när jag blir vuxen? Kommer jag överhuvudtaget att ha några vänner? Hemska tanke..

Imorgon ska vi baka pain au chocolat på franskan och spela upp den minst sagt komiska dialogen som jag suttit och finputsat i flera timmar utan att känna mig nöjd. Vi får hoppas att det går någorlunda bra iaf.
Tänk att jag ska få betyg..
Uschusch.
Vissa ser fram emot det, andra inte. Jag är andra.

Jag undrar hur alla andra ser mig. Jag vill såklart att folk ska gilla mig men jag är ändå inte riktigt "likeable". Töntigt med svengelska/Swenglish men det finns nog inte något lika bra ord på svenska. Det passar nog inte mig att vara det heller men jag vill bara inte vara en person som folk tänker på som.. Ännu en gång har jag svårt att hitta ord.

Måste verkligen gå nu.
Det gick bra på spanskaprovet förresten..

Nos vemos