Lillebils

Hej,

när jag var ute och handlade till VIPPträffen idag så började jag fundera över mina insatser, i vardagen, i livet i allmänhet. Jag funderade över när man gör något halvhjärtat. Som när jag hoppade (och dansade) halvhjärtat på Markus Krunegårds konsert, sa förlåt till kvinnan på tunnelbanan som jag råkade putta till och gick/sprang uppför trappan imorse. Är det helhjärtat att säga det man vill säga rakt ut och halvhjärtat att använda sig av omformuleringar och ursäkta sig själv? Är det bättre att göra allt man gör helhjärtat? Ibland, ibland inte.
Dilemma: Maria planerar att döda Johan, det går inte att ändra på, men ska hon göra det helhjärtat eller halvhjärtat? Halvhjärtat skulle jag vilja säga, då kanske Johan får behålla livet trots en del skador.. Men önskar man inte ibland att folk bara kunde skippa det onödiga och bara säga det de vill rakt ut; Jag vill inte börja på fotboll. Jag vill höja min månadspeng. Jag tyckte inte om tröjan du köpte till mig. Förlåt.
Jag beundrar dem som vågar göra saker och ting fullt ut men alla behövs och det finns även en gräns. Det kan bli för mycket. Vissa kanske behöver lära sig att inte alltid säga det de känner för men men... Den dagen (aldrig) vi har lärt oss hur mycket som är lagom och var gränsen går, då kan vi uttala oss om detta.
Halvhjärtat eller helhjärtat, jag föredrar att bara utgå ifrån vad jag tycker känns rätt.

See you in another life, brother.

(Jag försöker hitta någon bra avslutningsreplik men jag är rätt säker på att jag inte har hittat den än..)